..som de ASEA konstruerade AEM7 loken kallades, på New York Penn station i januari 2011.
AEM-7 934 har just ankommit med tåg 195 Boston, MA - Richmond, VA.
..som de ASEA konstruerade AEM7 loken kallades, på New York Penn station i januari 2011.
AEM-7 934 har just ankommit med tåg 195 Boston, MA - Richmond, VA.
Ja, de svenska köttbullarna erövrade också de amerikanska järnvägsspåren. Annars var ett annat vanligt smeknamn på dessa amerikanska RC-varianter just 'toasters', alltså 'brödrostar', med tanke på det lite fyrkantiga lådaktiga lokutseendet!Ursprungligen postat av Johan Wahlstedt
..som de ASEA konstruerade AEM7 loken kallades, på New York Penn station i januari 2011.
AEM-7 934 har just ankommit med tåg 195 Boston, MA - Richmond, VA.
/Arne, en Kungsholmsbos syn på den moderna järnvägens sanna ansikte.
Tror att "Swedish Meatballs" var järnvägspersonalens smeknamn i början, och "Toaster" diggarnas smeknamn på dem senare.Ja, de svenska köttbullarna erövrade också de amerikanska järnvägsspåren. Annars var ett annat vanligt smeknamn på dessa amerikanska RC-varianter just 'toasters', alltså 'brödrostar', med tanke på det lite fyrkantiga lådaktiga lokutseendet!
Trots att de ansetts lyckade blev de inte så överdrivet långlivade. 54 lok byggda för AMTRAK 1980-88 och 29 av dem fick ny elutrustning med trefas asynkronmotorer mm. från Alstom kring 2000 och sista taget ur trafik 2016. Men lok lever kanske kortare i USA där diesellok är måttstocken, och 200 km/h på amerikanskt spårläge sliter säkert lite mer på grejerna än 135/160 km/h här...
Det är ingen anmärkningsvärt kort livslängd för amerikanska förhållanden. Visst finns det exempel på väldigt långlivade fordon även där, men tittar man bakåt ser man att såväl ånglok som el- och diesellok i många fall körts i 15-20, kanske 25 år innan de gick till skrot.
Sedan finns förvisso fall där man ersatte hela ångloksflottan med diesellok varför en del eljest lyckade ånglok försvann särskilt fort, men även utan den situationen ser man att amerikanska storbolag ganska sällan hade större linjelok i tjänst längre än som allra mest 25-30 år. Det kunde i en del fall bero på väldigt hård tjänstgöring som slet ut loken, men under ångloksepoken skedde dessutom en hel del utveckling som ganska snabbt gjorde lok för svaga, för långsamma, och inte minst för oekonomiska, och därför mogna för ersättning. (Kom ihåg att den svenska ångloksepoken gällande nybyggnad i praktiken tog slut runt 1920, så vi såg aldrig de effektivitetshöjande tekniker som tillkom under de sista 3-4 decennierna av ångloksutveckling.)
Utvecklingen på diesel- och ellokssidan (den sistnämnda dessutom ganska liten just i USA) har jag inte någon bra koll på, men det förefaller inte orimligt att även de måste ha blivit bättre allteftersom och att man därför såg det som lönsamt att skaffa nytt rätt ofta.
Senast redigerat av Mattias Jansson den 2019-01-08 klockan 11:21:22.
Behörigheter för att posta
Svara med citat