Föregående avsnitt finns här:
Dag 1
Dag 2, del 1
Dag 2, del 2
Dag 3, del 1
Dag 3, del 2
Dag 4+5



Nästa dag gav vi oss ut med bilen, och började med att besöka den lilla byn Bourton-on-the-Water. Det är en grund flod och en smal bro, så därför har man ett vadställe (på engelska: ford) för att hästar med vagn ändå skulle kunna komma över, och jag tror att bilar också använt dem ibland.


Lunchen intog vi på The Mount Inn i Stanford, med vacker utsikt.


Därefter begav vi oss till orten Broadway i närheten, för att åka ångtåg på museijärnvägen GWSR (länk) . Vi skulle bara resa till första stationen, Toddington, och dit fick vi åka med detta Merchant Navy class Pacific 35006 Peninsular & Oriental SN Co.. Loktypens lok fick alla namn efter bolag i handelsflottan.


Nu har vi fått avgång. Dagens exempel på gammalt och nytt: Stationen ser gammal ut, men museijärnvägen förlängdes till Broadway i år och trafiken öppnades 30 mars i år, och som jag fattat det är stationshuset nybyggt, men väldigt likt det tidigare.


Vi har nått Toddington och bytt plattform, och medan vi väntar på det mötande tåget så tar loket vatten.


Och där kommer tåget in, med ett äldre lok, byggt för godstrafik av GWR som också byggde järnvägssträckningen. En intressant sak är att båda loken är idag ägda av separata företag, dvs inte av den förening/företag som driver museijärnvägen.


På vägen hem passerade vi detta torn, som tydligen var byggt mest för nöjes skull. Sen åt vi hotellets indiska köksmästares goda curry till middag.


Nästa dag skulle vi åka hem men vi hann ta en promenad genom byn i dagsljus, och såg dessa fina bostadshus, i det typiskt engelska vädret.


Och vi hann se dagens roliga hus. Jag förstår inte riktigt varför man byggt det just där i lutningen.


Vi körde bil till Oxford, gick till stationen och hann lagom till detta GWR-tåg som tog oss till London Paddington. Jag tycker om den gröna färgen.


Jag hade letat upp en närbelägen pub för att kunna äta en lunch, och sen åka ut till Heathrow i lagom tid, och på vägen dit hittade jag denna fina reklam, som anspelar på Fem-böckerna av Enid Blyton.


Tillbaka på stationen kunde vi se dessa ganska gamla IC125, där det finns (minst) två olika målningar för tillfället.


Det är inte ens så att varje tågsätt har en färg, utan man verkar blanda friskt.
Man kan också ana att dörröppning inifrån sker på det klassiska brittiska sättet: Öppna fönstret, sträck ut handen och använd handtaget på utsidan. Ingen risk att du tror att det är toalettdörren.


Sen tog vi Heathrow Express, och efter det hände det inte något mer intressant.

Så, detta är slutet, och ett hjärtligt tack till alla som kommenterat och gillat!

Och som jag och Lennart Carlsson och det tyska ordspråket (fritt översatt) brukar säga: Om man gör en resa finns alltid något att berätta.