Resultat 1 till 3 av 3

Ämne: Kamera för tågfoto

  1. #1
    SJK-medlem
    Medlem
    aug 2019
    Inlägg
    224

    Kamera för tågfoto

    Kamera för tågfoto. Min historik.

    Två skribenter har berättat kamerahistoria, och jag tänkte fylla på med min, som sträcker sig över drygt ett halvt sekel. Det är järnvägsfotograferingen som varit styrande, privatbilder har varit en liten andel.

    Min första kamera, en Kodak Brownie Starflash, fick jag ett par år innan Instamatic slog igenom. Minns att jag försökte fotografera de då nya T43-loken, men rädslan för fotoförbud (så som jag då uppfattade det) gjorde att det aldrig blev någon användbar bild.

    Jag hade läst, troligen i Allt om Hobby, om SJK. Att där fanns en minimiålder, och att många fotograferade.

    Efter att ha uppnått minimiåldern, och sommarjobbat, kunde jag köpa en kamera, och gå med i SJK år 1969. Det blev en Minolta SRT-101, enögd spegelreflex med initialt två objektiv. Jag föredrog den framför konkurrenten Ashai Pentax, därför att man kunde göra ljusmätning utan att blända ned och bajonettfattning i stället för skruvgänga. Blev också medlem i den lokala fotoklubben som ordnade foto- och mörkrumskurser.

    Minoltan gjorde god tjänst, tills Canon 1977 släppte modellen AE-1. Tror att flera järnvägsfotografer tänker/tänkte som jag: ”Rör sig motivet eller står det stilla” – vilket styrde slutartiden. Att bara ställa den och trycka av var en uppsnabbning. Tre objektiv köptes också till 28, 50 och 135 mm.

    Canon AE-1 blev långvarig. Den fick duga ända till 1994. Canon hade 1992 släppt en modell EOS 5 (fortfarande för film), med ögonstyrd autofokus. En mycket lätt och praktisk kamera med (den 1987 introducerade) EF-fattningen. Första optiken var en zoom 28–105 mm, som byttes mot en 28–135 med bildstabilisering när denna lanserades några år senare.

    Canon EOS 5 hängde med till 2007. Jag visade vid denna tid nästan varje år diabilder på någon SJK lokalavdelning, och såg inte för mig hur detta bäst skulle kunna göras utan diafilm. Redan under denna tid (2003) skaffade jag den första skannern för diafilm (Nikon LS-40), som fortfarande är i bruk.

    Den första digitala kameran blev en Canon EOS 40D som släpptes hösten 2007, en APS-C kamera, även om objektiven från den analoga EOS 5 också kunde användas. Endast ett zoomobjektiv köptes, EF-S 17–85. Till det yttre var likheten med EOS 5 stor, men den tankemässiga skillnaden fanns där. ISO-värdet skulle tas hänsyn till. Efter råd från en god vän, gick jag direkt på RAW-format, och har bara undantagsvis tagit RAW+JPEG. Bildbehandling blev en följd, och gjordes till en början med Adobe Photoshop Elements, vilken efter ett datorbyte ersattes av det program som idag kallas Adobe Lightroom Classic. Det behövdes flera kurser för att känna sig hemma med programmet.

    Nu hade den digitala kamerautvecklingen tagit fart, och i redan i början av 2009 var det dags för kamerabyte, nu till Canon EOS 5D Mark II, en kamera i s k fullformat - dvs att sensorn är ungefär lika stor som en ruta på 35 mm film (24 * 36 mm). Zoomobjektivet på 28–135 som köpts till den analoga EOS 5 passade lika bra på denna kamera, men byttes så småningom till ett nyare 24–105 med bättre optisk kvalitet. Den stora skillnaden med denna kamera mot 40D var den avsevärt bättre möjligheten till fotografering i dåligt ljus. EOS 40D kunde överlåtas till en av detta forums läsare.

    Både EOS 40D och EOS 5D Mark II hade egenheten, att ISO-värdet ställdes in på 400 när manuell exponering valdes. Den då nyare EOS 5D Mark III hade den lösning jag ville ha, manuell inställning av slutare och bländare, med automatisk inställning av ISO-värdet därefter. När ljuset är bra nog, använde(r) jag (och säkert många andra) tidsförval med bländarautomatik, det är/var – jag repeterar – bara fotografen som kan/kunde avgöra om motivet rör sig (och om det är snabbt eller långsamt) eller inte. Detta avgör slutartiden (för att undvika rörelseoskärpa).

    2013 kom Canon ut med en modell EOS 6D, vilken var lite mindre och lättare, men framför allt kapabel till manuell exponering med Auto-ISO. Nu kunde jag ställa in slutartid för att undvika oskärpa och bländare för att objektivet skulle prestera som bäst, sedan fick ISO-värdet bli så bra (lågt) som det kunde bli. 6D är en modell med mycket god prestanda vid dåligt ljus, och hade också intern GPS, vilket är en fördel för den som använder Lightroom, bilderna kan bli geotaggade direkt, och man kan se var de är tagna på kartor i Lightroom. EOS 5D Mark II kunde avyttras till en annan läsare av detta forum, objektiven kunde behållas.

    Den svaga punkten hos EOS 6D var autofokussystemet, som modellen ”ärvt” från 5D Mark II. Det var egentligen ett enda tillfälle som gjorde att jag blev uppmärksammad på detta. Jag hade tagit några bilder som skulle publiceras, en av dem var från en fotokörning. Flera bilder togs under denna fotokörning, men jag granskade dem inte på skärmen i förstoringsgrad 1:1. Den bild jag valt ut och sänt till redaktören, men inte den före eller den efter hade viss rörelseoskärpa (visade det sig vid en kontroll i efterhand). Det skulle jag sett om jag granskat dem tillräckligt noga. Redaktören kunde disponera om bilderna – i mindre format var oskärpan inte synlig. Kan också lägga till att kamerorna från och med 5D Mark II har tillräckligt med pixlar för att klara tryck i A2.

    Så när Canon på hösten 2017 släppte modellen 6D Mark II var beslutet snabbt att skaffa den, som hade ett väsentligen bättre och snabbare autofokussystem. Samma objektiv som till de två tidigare kamerorna kunde användas. Den första 6D långtidsdeponerades tillsammans med 28–135-objektivet från film-tiden hos en av mina bästa vänner.

    Samtidigt som pandemin tycktes den tekniska utvecklingen av kameror ha rusat. Kostnaden för resor och en del annat avtog märkbart, och har av flera skäl inte återgått till tidigare situation. Så tidigare under 2022 slog jag till och tog en leverans av en ny Canon R5 med tre objektiv och den nya RF-fattningen, även om leveransproblem gjorde att det inte helt blev som jag först tänkt. Den har inte fällbar spegel, utan elektronisk sökare. Det är en fullformatskamera på 45 Megapixel (långa sidan är 8000 pixlar), vilket ger bättre möjlighet till delförstoringar, även om den fortfarande ”bara” räcker till A2 men inte till A1. Den viktigaste nyheten är motivföljande autofokus, följt av bildstabilisering i kamerahuset (i tillägg till den som finns i de flesta av objektiven). Nu håller jag på att läsa in mig på den och ordna till arbetsflödet med det nya RAW-formatet (CR3) via ett nytt minneskortsformat för att komma till Lightrooms bilddatabas. Handboken är en PDF på 900 sidor, även om en del bara berör den som filmar med kameran.

    Senast redigerat av YC05p 794 den 2022-09-30 klockan 20:51:11. Anledning: hittat skrivfel

  2. #2
    Passagerare
    Medlem
    mar 2018
    Inlägg
    80

    Sv: Kamera för tågfoto

    Tack för en trevlig krönika!

    Använde en 6D under många år och håller inte med om att autofokussystemet är bristfälligt. Det är mycket i användarens händer hur bra bilderna blir.
    Använder nu en 5D mark IV och jag tror att jag tycker att autofokussystemet i den är bättre men jag använder bara gruppen punkter i mitten av bilden.


  3. #3

    Sv: Kamera för tågfoto

    Jag använde 5D Mark IV, använder 6D Mark II och R.
    5D Mark IV byttes in och jag skaffade EOS R spm i stort sett är en RF-variant av 5D Mark IV. När jag skaffade EOS R blev 6D Mark II reprofotokamera.
    Har wn EOS M5 som skall ersättas av R7.

    Tidigare har jag hade Nikon D70, Canon EOS 20D, 40D, 7D, 7D mark 2.

    //Bussmicke
    www.bussmicke.se


Behörigheter för att posta

  • Du får inte posta nya ämnen
  • Du får inte posta svar
  • Du får inte posta bifogade filer
  • Du får inte redigera dina inlägg
  •