Svenska Järnvägsklubben

SJK Postvagnen - Arkiv 2008-2018

Åter till forumets huvudsida
Öppna tråden


Ute på långresa - Del 28, udda färdmedel på branta backar (Reseberättelser)

av Till @, sndagen 4 februari 2018, 04:16:06
redigerad av Till, sndagen 4 februari 2018, 04:26:45

Hej igen!

[image]
[image]
(Det är bara banorna märkta med en tunnare röd streck som jag har åkt)

2017-05-12, dag 66

San Francisco utmärkar sig inte bara genom sina branta backar och sitt fantastiska läge i norra spetsen av halvön som skiljer södra delen av San Franciscobukten från Stilla havet, utan även genom sin härliga mångfald av kollektivtransportmedel. Förutom BART-tunnelbanan till Oakland, som jag nämnde i förra inlägget, finns det också en snabbspårväg, Muni Metro, som går delvis i tunnel, dels som spårvagn. Den har också två historiska spårvägslinjer, som går i daglig trafik till normal lokaltrafiktaxa och är i princip som reguljära linjer. Trådbussar finns också.
Den enda järnvägen till San Francisco trafikeras av Caltrain, som kör diesellokdragna pendeltåg mellan San José i södra änden av San Franciscobukten och San Francisco 4th & King Street Station. Amtrak har inte mycket att säga till i San Francisco, de har bara anslutande bussar till och från sina tåg i Oakland och Emmeryville på andra sidan bukten. De ansluter också till Caltrain i San José.
Men mest känd är förstås de legendariska Cable Cars, som går sedan 1873 på de branta gatorna i staden. Idag går ännu 3 linjer mest för turister.

Och jag låg halva dagen sjuk i hotellsängen och orkade inte göra så mycket... Så surt! :-(
Men på väg till apoteket korsade jag i alla fall Market Street där den historiska spårvagnslinjen "F Market & Wharves line" går. Den trafikeras bland annat av PCC-vagnar, mest köpt begagnade från Philadelphia och New Jersey Transit, men en hel del gick i andra städer i början. Vagnarna är målade i färgerna av många spårvagnsstäder som en gång i tiden använde PCC-vagnar, fast det är i regel inte staden där respektive vagnsindivid har gått tidigare.
PCC står för "Presidents' Conference Committee", en kommitté som tog fram en gemensam spårvagnstyp för många städer i USA på 1930-talet.

Vagn 1058 är målad i Chicagos färger, fast den kommer från Philadelphia och är bygd 1948.
[image]

Vagn 1079 representerar Detroit, fast kommer från New Jersey Transit.
[image]

Market Street är huvudstråket för San Franciscos kollektivtrafik. På ytan går förutom museispårvagnarna även trådbussar och vanliga bussar. Under ytan löper två tunnlar ovanför varandra: En nivå ner ligger snabbspårvägens centrala tunnel som nästan alla linjer passerar, och längst ner går tunnelbanan BART, vars tunnel fortsätter under bukten till Oakland.
Dessutom kan man byta till samtliga tre Cable Car-linjer längs Market Street. Den öst-västliga California Street Line ansluter nära stationen och färjeterminalen Embarcadero. De två linjerna som går norrut mot distriktet Fisherman’s Wharf delar på ändstationen Powell Street.
Cable Cars går på kapspår (1067 mm) och dras av en stålvajer som går oavbrutet med jämn hastighet i en kanal under gatan. Vagnarna har en greppanordning som griper tag i vajern genom en slits mellan rälerna. Föraren ("Gripman") manövrerar greppanordningen genom en hävarm mitt i vagnen, vid varje hållplats måste han/hon släppa vajern för att stanna.
Vagnarna på de två linjerna till Powell Street är, i motsats till California Street Line, enkelriktade och vänds med en hel del muskelkraft på vändskivor.
[image]

På eftermiddagen släpade jag mig trots förkylningen i alla fall till en liten cykelutflykt. På vägen till Cable Car-muséet passerade jag korsningen där California Street Line korsar de två andra linjerna. Där måste oundvikligen några vajrar gå under de andra. Gripman till vagnen som har den nedre vajern måste då släppa vajern, rulla över korsningen och greppa vajern igen i farten.
Anmärkningsvärt är att det är tillåtet att stå på fotsteget under färd - detta i ett land där säkerhetstänket på vissa håll ofta går i överstyr.
[image]

En vagn på California Street Line.
[image]

Muséet ligger i samma byggnad som vagnhallen och kraftstationen, runt hörnet från Chinatown. I vagnhallen har spåren inga vajrar, men in- och utfarten ligger i utförsbacke, så då fixar tyngdkraften jobbet. Inuti vagnhallen växlas det med någon slags traktor, men den fick jag inte syn på utifrån.
[image]

En boggie med hävarmen för greppanordningen.
[image]

Hela systemet består av fyra vajrar, som alla drivs från kraftstationen intill vagnhallen. Linjerna som utgår från Powell Street måste byta vajer under färden för att komma till antingen till Bay Street eller Beach Street.
Det är en imponerande maskinhall med alla fyra drivanordningar sida vid sida som man har en fin utsikt över inne i muséet.
[image]
[image]

Linjen vidare till Hyde St. & Beach St. (Fisherman’s Wharf) korsar Lombard Street, som är berömd för sina 8 serpentiner i ett kvarter precis nedanför Cable Car och marknadsförs som världens krokigaste gata. Den krokiga biten är enkelriktad neråt, så där kunde jag inte anta utmaningen av skribenten Henke från 31 januari: "...jag ser fram emot att se dina bilder från San Fransisco cyklandes i backarna på din Bromton". Men längre ned fortsätter Lombard Street som vanlig rak dubbelriktat gata, där cyklade jag ner och upp igen!
[image]

Ändhållplatsen Hyde St. & Beach St. har en vändskiva precis som Powell Street.
[image]

Därifrån cyklade jag längs halvöns norra strandlinje ända till Golden Gate Bridge, trots att det inte går några tåg där... Det var ganska kyligt och blåste rejält norrifrån, precis som man vill ha det när man är kraftigt förkyld... Det var krypfart när jag cyklade halvvägs ut på bron, men desto snabbare tillbaka söderut. Men jag kom inte i riskzonen för fortkörningsböter! ;-)
[image]

Det började bli mörkt, så jag skyndade mig tillbaka för att hinna med en tur med Cable Car i dagsljus. Vid ändstationen Hyde St. & Beach St. direkt vid stranden var det ännu en hel del kö, men vid den något mer avsides belägna ändhållplatsen Taylor St & Bay St väntade en nästan tom Cable Car på att det skulle dyka upp tillräckligt många resenärer för att rättfärdiga avgången. Då var det bara pröjsa 7 Dollar för en enkelbiljett och kliva på.
[image]
[image]

Som jag läste efteråt är hopfällbara cyklar inte tillåtna, men förmodligen eftersom det var så gles trafik fick den följa med på nåder...
Till höger en detaljbild av reglaget för greppanordningen.
[image]

Nästa morgon var det dags att resa vidare med ett av Amtraks transkontinentala tåg, California Zephyr till Chicago. Inget av Amtraks tåg går hela vägen från Väst- till Östkusten, om man inte är väldigt generös och räknar Mexikanska golfen som Östkust. Sunset Limited Los Angeles - New Orleans går ju i alla fall från Stilla havet till Atlanten, fram till 2005 fortsatte den till Orlando i Florida. Övriga transkontinentala tåg går till och från Chicago: Texas Eagle och Southwest Chief från Los Angeles och Empire Builder från Portland/Seattle.
California Zephyr utgår från Emeryville, strax norr om Oakland, och har bussanslutning från San Francisco, som jag nobbade - det blev BART och cykel igen.
I stationen stod ett regionaltåg "Capitor Corridor" till Sacramento redo för avgång. Dessa går upp till 15 gånger dagligen mellan Oakland och Sacramento, en del turer från San José, men de angör inte San Francisco.
[image]

Men sedan var det dags att kliva på den mäktiga California Zephyr!
[image]

Till
Det kan dröja lite längre till nästa avsnitt denna gång.
_________________________________________
Del 27, mycket diesel och containrar i 2 våningar
Del 26, korsa Stilla havet genom fusk (Flygresan Tokyo - Los Angeles, se där för länkar till inläggen 19 till 25)
Del 18, nu blir det paketresa! (Kina/Nordkorea, se där för länkar till inlägg 10 till 17)
Del 9, snart ny spårbredd igen! (Kina/Vietnam, se där för länkar till inlägg 1 till 8)

Forumet är stängt för nya inlägg
  1709 visningar

Hela tråden:

 

Postvagnen har 6190 registrerade användare som har gjort 1165810 inlägg i 105592 trådar. Just nu är vi 0 inloggade och 3 gäster (totalt 3).
Kontakta
powered by my little forum