Svenska Järnvägsklubben

SJK Postvagnen - Arkiv 2008-2018

Åter till forumets huvudsida
Öppna tråden


Ute på långresa – Del 5, den forna huvudstaden (Reseberättelser)

av Till @, lrdagen 18 mars 2017, 11:03:51
redigerad av Till, lrdagen 18 mars 2017, 11:36:05

Hej igen,

Det var ett tag sedan jag skrev sist, så det blir lite längre.
Uppkopplingen i den kazakiska stäppen lämnar att önska, och när man väl har den så är det astronomiskt dyrt om man inte har skaffat ett SIM-kort från en lokal operatör...

Sedan sist i Kiev har jag rört mig 4 tidszoner längre österut och kommit fram till Kazakstans tidigare huvudstad Almaty, också känd under det sovjetiska namnet Alma-Ata. Sedan 1997 Är Astana i nordöstra delen av landet huvudstad, men det är så svinkallt så här års att jag föredrog vägen via Almaty. Men även där blev jag hälsad välkommen med snöfall, runt nollgradigt och snöslask…
[image]

Den fortsatta resan från Kiev till Moskva gick helt problemfritt, som sagt går tågen som vanligt trots kriget, och gränskontrollerna är inget mer märkvärdigt än vilka ryska gränskontroller som helst som jag har upplevt tidigare. Till min förvåning skedde den ryska gränskontrollen först i Brjansk, bra över 100 km norr om gränsen, men det södergående tåget har sin ryska gränskontroll på en liten station mycket närmare gränsen. Det var ingen på-eller avstigning tillåten på någon mellanstation mellan Kiev och Moskva.
I Moskva kom tåget fram till Kievskaja-stationen (vilken annan skulle det vara?). Banhallen på denna station rymmer bara de mittersta 4 spåren, så tåg 6 fick komma in på ett spår utanför banhallen trots att det är det finaste tåget på sträckan. I banhallen avgår bland annat Aeroexpress-tågen till Vnukovo-flygplatsen.
[image]
[image]

I Moskva fick jag besöka resebyrån Real Russia norr om staden eftersom de har hjälpt mig med några biljetter som inte gick att boka på hemmaplan och som jag behövde också som underlag för visumansökningar. Då var det bara fälla upp min hopfällbara cykel som jag envisas ha med mig och kasta in mig i den mordiska trafiken i Moskva. Att jag kan skriva det här kan ni ta som bevis att jag har överlevt!

Det fanns en hel del att se på vägen, t.ex. metro-linjen 4:s bro över Moskva-floden:
[image]

Sedan passerade jag den den praktfulla Beloruskaja (Vitryska) station, där jag skulle ha anländ om jag hade tagit vägen över Vitryssland.
[image]

Intill huvudspåren på banan till St. Petersburg fanns ett Sapsan-tåg uppställt, en variant av Siemens-höghastighetstågen Velaro som trafikerar bland annat Moskva - St. Petersburg som dagtåg - annars är ju ryssarna vana vid att det långväga tågresandet är något man gör i stor utsträckning nattetid...
[image]

Efter dryga milen cykeltur var jag äntligen framme hos Real Russias ryska huvudkontor i ett tämligen oansenligt kontorshus i ett vanligt bostadsområde. Men det spelar ingen roll, där sitter folk som kan allt om tågbiljetter i Ryssland och grannländerna, talar jättebra engelska och gör sitt yttersta för att motverka nidbilden om ett Ryssland som är raka motsatsen till kundservice!
[image]

På eftermiddagen gjorde jag lite inköp innan det var dags att ge mig ut till Paveletskij-stationen sydöst om centrum. Stationsbyggnadens front mot staden är enorm, men det är bara bakom mindre än hälften av byggnaden det finns perrongspår.
[image]

Där väntade tåget som jag skulle tillbringa längst tid i under hela resan: Tåg 7 "Kasakstan" som går till Almaty (före detta Alma-Ata) varannan dag och som tar 3 dagar och 4 nätter på sig. Med ångande kolugnar i de klassiska Ammendorfer långdistans-sovvagnarna väntade det 17 vagnar långa tåget vid plattformen.
[image]

Samovaren får förstås aldrig saknas i ryska fjärrtåg!
[image]

Här är det inga bekymmer om elen försvinner i kontaktledningen!
[image]

Den kazakiska vagnsvärden hälsade mig välkommen, han talade faktiskt bra engelska.

Den första natten delade jag kupé med en rysk resande som skulle till Samara. Han var inte imponerad av den erbjudna komforten och servicen. Men som tågnörd är man ju lyrisk över en sådan resa...
I Samara mitt på andra resdagen var det dags att byta dragkraft till diesel.
[image]

Efter avgång från Samara korsade vi den mäktiga Volga-floden, som bildar en stor vik, som får det nästan att verka som att Samara ligger vid en havsbukt.
[image]
[image]

Och då var det faktiskt bara några timmar kvar till den kazakiska gränsen - första passage. För att göra det lite krångligare hade jag valt detta tåg som passerar gränsen mellan Ryssland och Kazakstan tre gånger. Med mycket tjat hade jag lyckats få det ryska visumcentrum att bearbeta min ansökan om ett transitvisum med dubbel inresa, men jag hade läst uppgifter att det troligen skulle räcka med enkel inresa. Men det kändes bra att ha dubbel för säkerhets skull...

På kvällen, redan i mörker, var det då dags att lämna Ryssland vid Osinki och åka in i Kazakstan. Vagnsvärden hade redan gett mig en dubbel uppsättning kazakiska migrationsformulär p g a de multipla gränspassagerna. För närvarande har Kazakstan upphävt krav på visum för medborgare i många länder, vilket underlättade reseplaneringen en hel del.

En äldre kazakisk herre åkte med i min kupé en kortare sträcka till Oral (Uralsk). Där kom en kazakisk familj på fem personer och tre generationer in som fördelade sig på min kupé och grannkupén. Jag flyttade till övre sängen för att de äldre damerna i sällskapet skulle slippa klättra upp. Men varmt var det där uppe... Det var nog några kol för mycket ibland i ugnen!
[image]

Strax efter avgång från Oral korsade tåget Uralfloden, tyvärr i kolmörker. Den bildar den sydliga fortsättningen av Uralbergen och bildar den europeisk-asiatiska gränsen mellan Uralbergen och Kaspiska Havet. Därmed ligger en mindre del av västra Kazakstan med bland annat staden Oral i Europa.
Framåt morgonen var det dags för kazakisk gränskontroll igen. Däremot blev det som förmodad ingen ny rysk gränskontroll, utan den skedde tydligen i stationen Sol-Iletsk för av- och påstigande resenärer. Så det bör räcka med ryskt visum för enkel inresa. Mitt på dagen sedan den tredje kazakiska gränskontrollen, så får det räcka med gränskontroller ett tag.

Klockslaget i Sol-Iletsk är komplicerat. I princip gäller Moskva-tid på hela ryska järnvägen. Men denna järnväg från Kazakstan genom Ryssland till Kazakstan drivs av den kazakiska järnvägen - nog så pragmatiskt. Då anges tiden för Sol-Iletsk enlig Kazakisk norm. Den ryska lokaltiden råkar nog så trevligt stämma överens med den kazakiska lokaltiden (västkazakisk tid) i det angränsande området - 2 timmar senare än Moskva tid. Men eftersom östkazakisk tid (Astana-tid) gäller på hela Kazakstans järnväg så är tidtabellstiden i Sol-Iletsk 3 timmar efter Moskva-tid och 1 timme efter lokaltid...

Den första större staden i asiatiska delen av Kazakstan var Aktobe. Här i centrala Kazakstan var det ännu rätt så kallt, även om snön har börjat ge sig. Men lite längre fram var det riktigt rejält med snö på sina håll!
[image]
[image]

I Arys, strax norr om Shymkent - nu är det reda efter tredje natten på tåget - var det dags att byta till el igen. Här i södra Kazakstan var det närmast vårkänslor.
[image]
[image]

Tiden räckte gott för en bild med vagnsvärden och för att handla lite på perrongen - det fanns rullande försäljning på tåget, en uppsjö av säljare som gick runt på egen räkning i tåget med allt möjligt, och kiosker och improviserad försäljning på många stationer.
[image]

Och så var det ankomst till ett snöigt och slaskigt Almaty efter fjärde natten på tåget. På spåret intill stationshuset stod Talgo-tåget till Astana redo för avgång - det tåget såg Bengt Dahlberg och jag redan när vi var i Kazakstan 2004.
[image]
[image]
[image]

Fortsättning följer!
_________________________________________

Del 4, framme i Kiev
Del 3, snart dax för bredspår!
Del 2, nur går det österut!
Del 1, varje resa börjar med ett första tåg...

Forumet är stängt för nya inlägg
  2390 visningar

Hela tråden:

 

Postvagnen har 6190 registrerade användare som har gjort 1165810 inlägg i 105592 trådar. Just nu är vi 0 inloggade och 3 gäster (totalt 3).
Kontakta
powered by my little forum